Han säger att han aldrig varit kär

Fråga: Jag är 33 år och har i snart ett år träffat en jämnårig kille. Vi funkar bra ihop på många plan, MEN han säger att han aldrig har varit riktigt kär, trots att han haft längre förhållanden. Han ger aldrig ­komplimanger heller.

Jag har försökt att prata med honom, men han förstår inte vad jag menar och är nöjd bara det ”funkar”. Jag har själv nära till känslor och tycker att det är viktigt att uttrycka sin uppskattning, men är orolig över att han aldrig kommer att förstå sig på kärlek och känslor.

Hur ska jag hantera det här? Är detta stora varningstecken på att det ­kommer bli en olycklig relation?

/Ida

Efter reklamen: 4 steg: Så hittar du kärleken

Psykolog Anna Bennich svarar: "Landa i en acceptans för det som inte går att förändra"

Jag förstår dina funderingar. Ibland kan det vara till hjälp att beskriva de olikheter man har genom att placera sig på ett spektrum. I uttryck för kärlek finns i ena änden ett stort behov av att uttrycka kärlek, och få mycket bekräftelse på att den är besvarad.

I andra änden är de behoven små eller nästan obefintliga. Där värdesätts istället ett fungerande umgänge, kanske delade intressen, och uppskattning visas mer i form av vänliga handlingar.

De flesta av oss befinner sig mellan dessa poler, ofta drar vi mer eller mindre åt något håll. Ingen ”sida” behöver egentligen värderas, om man räknar bort de skadliga extremerna (känslokyla, brist på empati, eller stort kontrollbehov osv.). Det är bara olika sätt att fungera utifrån ­per­son­lighet och erfarenheter.

Nästan aldrig när vi träffar en partner ligger vi på exakt samma punkt på dessa relationella spektrum. När förälskelsen lagt sig och vi ser varandras tillkortakommanden kan olikheterna börja skava lite. ”Han säger inte så ofta att han tycker jag är fin”. ”Hon ser inte allt jag fixar och gör”. Och så börjar arbetet med att beskriva sina behov, bråka, förklara igen, och med tiden förhoppningsvis förstå varandra bättre.

Förståelse är vad som huvudsakligen leder till att vi lyckas närma oss varandra, anpassa oss till varandras behov. Men också lättare landa i en acceptans för det som inte går att förändra.

Men när olikheterna är väldigt stora ­tilltar också problemen i styrka. Åtminstone när det påverkar trygghetskänslorna. Din kille berättar att han aldrig har varit kär, aldrig älskat. Så är det ju för en del människor och det går att ha relationer ändå. Men för att det ska fungera över tid krävs ofta att man inte befinner sig alltför långt bort från varandra. Eftersom du står dina känslor nära, och själv har ett behov att både ge och få uppskattning, ser jag en ganska stor risk att du tvingas törsta efter det i den här relationen.

Redan nu upplever du att något ganska avgörande saknas. Ytterligare en varningssignal är att han inte förstår dig när du ­försöker beskriva vad du önskar. Inte så konstigt om han själv inte har tillgång till de djupare känslorna, men utan förståelse är förändringsmöjligheterna små.

Du ­behöver fundera på om en relation som ­saknar uttryck för det romantiska kan räcka för dig. Och vad som i så fall kanske kan väga upp för det (till exempel omtänksamma handlingar, närhet, visad ömhet på andra sätt). För ­sannolikheten att han vaknar upp och plötsligt känner sig kär, den tror jag tyvärr är mycket liten.